Från och med 1540-talet lät Gustaf Vasa värva tyska bergsmän, hammarsmeder och för riket dugliga ämbetsmän för att förbättra det uråldriga svenska bergsbruket. Den avgörande moderniseringen av den svenska järntillverkningen skedde emellertid först i början av 1600-talet. Uppmuntrade av Gustav II Adolf för att de kunde framställa järn på ett nytt och avancerat sätt började nu även valloner utvandra till Sverige. De kontrakterade vallonska masmästarna och de inflyttade tyska bergsmännen och hammarsmederna var mer eller mindre i majoritet vid de svenska bruken när det gällde de mer statusfyllda jobben som krävde stor kunnighet. Denna nya bergsbruksidkande klass gjorde Sverige till en stormakt inom järntillverkningen och genom sina anläggningar befordrade den kraftigt kulturens utbredning till vårt lands obygder. Under Gustav Vasas riksmöte i Västerås den 16-18 juni 1527 räknades bergsmännen till borgarståndet och flera var ännu vid öppnandet av ständernas utskottsmöte under Gustav II Adolf i Stockholm den 1 juli 1613 ansedda som medlemmar av borgarnas stånd. Men då bergsmännen under 1600-talets ståndsriksdagar i allmänhet utfärdade sina beslut tillsammans med de självägande bönderna kom snart både bergsmän och bergsfrälse att företrädas genom det hedervärda ståndet. Så kunde en klass av representanter övergå till en annan, utan att något särskilt stadgande, någon förklaring, varken av regent eller representation, stått att finna i källmaterialet.

En Bergsman var ägare av ett bergsmanshemman. Han ägde och brukade gruva och hade enligt Bergsprivilegiet som bergsmän och bergsfrälse fick av kronan skyldighet att producera tackjärn och använda sin skog till kolning. Det var de som ekonomiskt bar upp vår stormaktstid vid en tid då en tredjedel av världens järn och koppar kom från Sverige. På 1640-talet uppgick Sveriges export av stångjärn till ca 11 000 ton årligen. Femtio år senare var medeltalet ca 27 000 ton per år och på 1740-talet i medeltal 40 000 ton per år. Bergsmännens privilegier befriade dem från ordinarie rotering, liksom från utskrivningar och värvningar. Han betalade ränta enligt jordeboken till kronan, ägde disciplinär myndighet och var röstberättigad till riksdagen. De mäktiga bergsmännen som inkommit till Sverige för bergsbruket eller som härstammade från medeltida bergsmanssläkter och bergsfrälset byggde sig stora och ansenliga bergsmansgårdar som ännu finns bevarade. Bergskollegium utfärdade bergsprivilegier från 1637 till 1857. Under denna tid, som var de förmögna bergsmännens storhetstid, levde deras gruvdrängar, hyttarbetare och andra tjänstehjon i samma armod som tidens torpare. Idag består denna form av bergshantering i form av minnesmärken över en förgången tid.

Bild: Del av originalteckning av Karl August Andersson Meijerhelm (1844-1912) föreställande åtta myndiga bergsmän i sina hedersvärda bergsmansrockar vid Lindes och Ramsbergs häradsrätt. Bilden generöst tillhandahållen av arkivarie Magnus Jerlström och kultursekreterare Sara Sporre. För Philos. Magister Peter Björkmans (1791–1854) beskrivning av de tyskättade bergsmännens lynne och karaktär i Bergslagen se bergsman Diedrich Marcusson Zeppenfeldts personakt.